Någon gång varje sommar åker jag till en alldeles speciell loppis. Den hålls bara någon helg varje säsong och då gäller det att hänga på låset. Så för någon vecka sedan var det dags. Pappa hade tagit reda på när den skulle vara och det råkade tajma med att vi ändå skulle en sväng till landet som ligger i närheten. I år gjorde vi ovanligt många fynd.
För 185 kronor fyndade vi en trädgårdsgrupp, ett matbord, en uppslagsbok, ett par bestick, ett par barnböcker, och ett gäng gamla lerkrukor nötta av tidens tand precis så där som jag vill ha dem. Min man brukar skratta åt mig när jag säger att jag fyndar på loppis även om jag betalat ett högt pris för någon, men den här gången får man väl ändå säga att jag faktiskt fyndade.
Utanför loppisen började vi prata med en kvinna som fyllde hela sin skåpbil. Hon berättade att hon köpte på sig för att sälja på sin egen loppis en bit bort lite senare under eftermiddagen. Hon hade också byggt en utställning i form av en tidsresa där allt ifrån gamla jordbruksredskap, och bruksföremål från 1800-talet fanns representerat till sjuttiotalets blommiga plastmuggar.
På vägen från den första loppisen övertygade jag hela familjen, mamma, pappa, brorson, man och son, att vi skulle åka hem för att äta lunch och sedan fara vidare till den här kvinnans loppis. Jag kände på mig att den skulle vara något alldeles extra.
Väl där, var den precis så välsorterad som jag trodde. Allt som man tänker sig att en riktigt bra loppis ska ha fanns där. Priserna var ju också lite därefter så även om vi gick därifrån nästintill tomhänta så var själva utställningen väldigt rolig att se. Så fint att möta människor som brinner för att samla in, bevara och visa upp gamla föremål som alla visar en del av vår svenska historia. Vackert!
Det här två loppisarna ligger kring Alunda i Uppland, i närheten av vårt landställe. På vägen hem stannade vi till på en bonngård i närheten och Lilla T tyckte att det var himla festligt att titta på kalvarna. Och det tyckte ju vi också.
