Förra hösten fick jag ett fantastiskt roligt uppdrag men med världens lääängsta framförhållning. Rörstrand hörde av sig och vill ge mig förtroendet att styla dukningar i samband med deras jubileum av signaturservisen Swedish Grace.
Servisen fyllde 90 år och för att fira det skulle de lansera ett par nya delar i form av ett snäckformat fat, en vas och en sockerskål. Det var bara det att det var ett helt år till jubileumet skulle gå av stapeln. Och nu under hösten var det alltså dags, ett år senare.
När jag gjorde bordsplaceringen provade jag barnnamn i smyg. Jag var ju gravid men hade inte berättat det för alla än. Vi hade några favoritnamn om det skulle bli en flicka, men hade inget pojknamn alls som vi tyckte om båda två.
Vi kom heller inte på något, under hela graviditeten. Inte ens när bebisen plockades ut vid kejsarsnittet hade vi något pojknamn redo och läkaren som lämnade över Lilla G på mitt bröst konstaterade lättad ”vad skönt att det blev en flicka, då får hon ju i alla fall ett namn”.
Hur som helst, ingen visste att jag var gravid när jag stylade den här dukningen och eftersom jag skulle vara med på bild var jag tvungen att dölja magen bäst jag kunde, framför allt eftersom bilderna skulle publiceras ett år senare. Då skulle ju bebismagen vara borta sedan länge och om allt gick väl skulle bebisen vara många månader gammal.
Och väl gick det ju tack och lov. Både med dukningarna som blivit väldigt omtyckta och med bebis – och att det blev en flicka så att vi slapp enas om ett halvbra pojknamn i brist på något helbra.
