Varje morgon springer Lilla T ut i trädgården och går ett varv bland våra blommor. Kommer tillbaka in och ropar ”Mamma, mamma, den gula blomman blommar” och snabbt har han knipsat av och stoppat den i munnen. Varje morgon försvinner mina blommor så här.
I år sådde jag ljusgul krasse som nu har börjat blomma. Så fin. Men än har jag inte fått se så många blommor kvar i rabatten särskilt länge eftersom Lilla T älskar att han kan äta något som är så vackert.
Tålmodigt försöker jag förklara att alla blommor kanske inte behöver ätas upp, men det är som att prata för döva öron.
Han har också sin egen solrosodling och ska jag vara ärlig är det den som tagit sig allra bäst i år, medan många andra blommor varit ovanligt segstartade.
Även om han äter upp det mesta som är ätbart och tycker att det är mer spännande att få äta just blommor än jordgubbarna i trädgården så är det ju något väldigt härligt med hela hans fascination för naturen, blommor och djur.
Som här till exempel. I helgen hittade han en trött och slö humla som kröp på insidan av fönstret i sommarstugan. Snabbt försvann han ut och kom tillbaka med nävarna fulla av blomblad som han la i fönstret. ”Det är ett blomsterbo, så att den kan piggna på sig”, sa han.
Humlan kröp ner bland blombladen och började suga nektar. Efter en stund hade den mycket riktigt piggnat till och hittade sin väg ut genom ytterdörren intill fönstret. Och Lilla T blev stolt som en tupp.
Det är stunder som dessa som det känns extra värt att ha förgrott blomsterknölar, sått fröer i mars, vattnat trädgården sent om kvällarna och gräva upp knölarna om hösten. Allt slit blir mödan lite mer värt.
