Foto: Sophie Darsy
Nu är jag tillbaka. Efter åtta månaders boende på andra sidan Atlanten.
På en 44 fot lång katamaran döpt till Bulle. Det har minst sagt varit ett äventyr. Det har minst sagt gett nya sätt att tänka, leva, jobba, uppskatta och värdesätta.
Lilla G njuter av solnedgången från taket av katamaranen.
Låt mig ta det från början. I december förra året flyttade jag och familjen ombord på en katamaran i Karibien. Bulle, som båten heter, betyder bubbla på franska, och innan vi köpte båten ägdes den av en familj från Frankrike.
De levde också ombord på båten och beskrev det som att de seglade som i en egen liten bubbla över havet. Vi gillade metaforen och behöll namnet, även om vi försvenskade uttalet och oftast tänkte på bakverket med kanel och pärlsocker.
På båten bodde vi ihop med en annan familj, våra vänner med två barn jämnåriga med våra.
I Karibien eller snarare Västindien, har vi sedan seglat runt från land till land, ö till ö och fyllt dagarna med att bada, snorkla, dyka, vandra, bygga sandslott, fiska och spela spel.
Det har varit en fantastisk upplevelse för oss som familj. Innan vi åkte skrev jag så här, här på bloggen:
”Min främsta anledning till att göra den här resan är att få ett avbrott i vardagen – att stoppa ekorrhjulet. Tiden med små barn bara rusar iväg och vi som föräldrar känner oss nästan alltid slut som artister. Det känns ibland som om vi inte gör annat än att stressa mellan lämningar, jobb, hämtningar och vabb, vabb och mera vabb. Det är lätt att faktiskt glömma bort att njuta av och med varandra. Det bästa med hela den här resan ska bli att inte ha några tider att passa, inte ha bråttom vidare till något och att få tid att prata klart med varandra utan att behöva rusa till nästa grej. Och se var samtalen då tar vägen när de inte längre begränsas av tid.”
Det har varit ovärderligt. Om det är något vi har fått med varandra så är det tid.
Bild 1: Sjösjukan var som bortblåst när fiskelinorna vi hade utlindade efter båten plingade till och vi hade fått napp på kroken. Bild 2: Med skräckblandad förtjusning studerade vi den länge. Bild 3: När barnen metade från akterdäck fick de en riktigt taggig bäst på kroken.
I åtta månader har vi tillbringat dygnet runt ihop. Vi har fiskat upp stora fiskar som vi serverat som sushi. Vi har gett oss ut med gummibåt i höga vågor och strömt vatten för att våra sexåringar ska få snorkla med hajar bland korallrev. De har lärt sig simma och fridyka flera meter ner under vattnet.
Vi har försökt lära barnen att fånga hummer med händerna och klättra i träd för att nå kokosnötter, mango och papaya.
Ett av måååånga vackra vattenfall vi såg under resan.
Vi har seglat med delfiner runt båten, badat med vilda delfiner inom armlängds avstånd och sett så många havssköldpaddor och rockor att barnen, ett tag, inte ens reste sig från frukostbordet för att titta när vi såg sköldpaddor över relingen.
Vi har njutit av ett hav med så klart och turkost vatten som jag aldrig trodde fanns och vattenfall och vackra vyer som tagen ur sagorna.
Bild 1: En dag i den botaniska trädgården på Guadeloupe. Bild 2: En dag med barnvakt kunde se ut så här. Då passade vi på att gå lite längre eller tuffare hiker på tu man hand.
Vi har ätit nybakt bröd så gott som varje morgon och ätit nyfångad fisk varje vecka. Veckor kunde passera utan att jag ens reflekterade över vad det var för veckodag. Barnen hade förstås koll på när det var lördag, men när lördagen väl kom glömde de ofta bort själva godiset och kom på det först ett par dagar senare.
Allt som oftast var det full rulle och fullt upp med hushållssysslor, båtsysslor eller att helt enkelt sysselsätta barnen. Men här sitter jag i lugn och ro och läser kursböcker i segling, för en liten stund. Foto: Oscar Wetterling.
Vi har pysslat med barnen, klippt och klistrat, lekt med lego, lera, vattenfärg, pärlor, läst sagor, vikt flygplan och loppor och samlat snäckor ihop på obebodda öar, med tomma stränder. Och vi har tagit oss an hushållssysslor tillsammans med barnen och haft många härliga pratstunder medan vi diskat på akterdäck.
Bild 1: Maskeringstejp är bra till mycket. Bild 2: Nästan varje dag efter frukost blev det en stund med magmatiles. Bild 3: Jag hade tagit med mig babblarna-kakformar hemifrån. Perfekt till vår hemgjorda trolldeg.
Lilla T älskade min batteridrivna limpistol som jag tagit med hemifrån. Perfekt att ha till många projekt.
Vi har gått upp med solen och lagt oss ungefär tre timmar tidigare varje kväll, än vi gjorde innan vi åkte. Vi har slutat scrolla våra flöden på sociala medier som tidsfördriv så pass att algoritmerna anpassat sig efter vårt beteende och sållat bort de konton som vi vanligtvis följer så att de inte ens visas i flödet längre.
Vi slutade kolla mejlen och hade till och med våra svenska simkort urtagna från telefonerna i flera veckor i olika omgångar. Internet var en bristvara som mest räckte till att researcha nästa destination, väder och vind. Att streama film och slösurfa fanns inte. Och vi har inte ens saknat det digitala livet vi levde hemma.
En av cirka 240 solnedgångar vi fick se. Foto: Sophie Darsy
Vi har sett stränder med vildhästar och ett hav så mäktigt, stort och respektingivande och allt det vackra har fått oss att fundera mycket över vår jord. Och hur vi människor hanterar den.
Innan jag åkte beräknade jag mitt klimatavtryck utifrån hur mitt vanliga liv här hemma såg ut med hus, uppvärmning av huset, bilar, resande både till och från jobbet och resande med flyg och bil på semester, köttätande och konsumtion. Och sen gjorde jag samma uträkning för hur vi skulle leva ombord på båten inklusive flygresorna vi gjorde. Jag gjorde om uträkningarna två gånger eftersom jag inte trodde skillnaden skulle kunna vara så stor.
Vit sand, svart sand, gul sand, rosa sand. Så vackert!
På båten levde vi off the grid, vilket innebar att vi var så gott som självförsörjande på många sätt. Med hjälp av egna solpaneler fick vi ström och tack vare en watermaker tillverkade vi dricksvatten av havsvatten. Ganska ofta åt vi fisk som vi eller en lokal fiskare hade fångat och köpte nästan jämt lokalt odlade grönsaker på marknader. Och med segel transporterade vi oss. Båten krävde ingen uppvärmning (och hade ingen ac).
Här har jag för ett ögonblick glömt flytvästen, som vi annars var stenhårda med. Är båten i rörelse ska flytvästen vara på, på stora som små. På de små skulle flytvästen vara på allt som oftast, även när vi låg still.
Trots att beräkningarna hemma bara omfattade fyra personer och beräkningarna för livet ombord omfattade åtta personer så nästan halverade vi våra utsläpp under tiden ombord. Jag är inte superinsatt i hur sådana här beräkningar görs men vill du göra en likadan för hur du lever kan du göra det här.
Jag vet inte huuuuuur mååååånga kokosnötter vi plockat och druckit och ätit. Min favorit var ananas- och kokosmarmelad.
Den här tiden har fått oss att tänka mycket på hur vi lever. Även om vi gjorde en hel del för klimatet även innan resan har vi tänkt mycket på hur vi kan bli mer hållbara på alla håll och kanter av våra liv framöver. Så att vi inte kliver tillbaka i samma rutiner och liv som tidigare.
Vi kommer inte och kan inte göra alla rätt men om vi tidigare tänkte att ”alla kan göra något” så är det nu dags att vi gör mer.
En av många fantastiska ankringsplatser. Foto: Oscar Wetterling.
Vi kan resa smartare än vi gjort tidigare, äta ännu mer vegetariskt, färdas annorlunda än tidigare, konsumera mindre och ännu mer begagnat, minska vår elkonsumtion hemma och inte leva på samma sätt i ekorrhjulet som vi gjorde tidigare. Men det krävdes att vi tog oss ur hjulet för att förstå att vi inte vill falla tillbaka i det.
Vi lär barnen att man inte slänger mat, att man cyklar till föris och skola och släcker lamporna i rum man lämnar. De får göra de små förändringarna tillsammans med oss, tänker vi. Så får vi föräldrar ansvara för mer klimatvänligare bilresor, semester med lägre utsläpp, vegetarisk mat, och ett mer hållbart förhållningssätt till jobb, ekonomi och hälsa. För hållbarhet handlar inte bara om klimatet utan om livet i stort.
Varje person hade sin egen vattenflaska för att minimera mängden disk vid varje måltid och för att kunna dricka mycket och ofta mellan måltiderna.
Att bo ombord på en båt två familjer om totalt åtta personer har inte bara varit paradisliv och frid och fröjd jämt. Det kanske är lätt att tro det. Det har samtidigt som det på många sätt varit fantastiskt också varit knepigt. En stor båt upplevs lätt liten när åtta personer flyttar ombord. Vi har alla haft olika intressen, viljor, humör och tålamod och bra och dåliga dagar och varit tvungna att anpassa oss efter varandra, respektera varandra. Ibland är det svårt.
Vi har varit vana vid ett stort socialt nätverk innan vi åkte så det har varit stunder då vi alla längtat efter att umgås med familj och vänner hemma. Och det har funnits stunder då man önskat sig mer egen tid, vilken praktiskt taget är omöjligt på en båt. Det har funnits jobbiga stunder för både vuxna och barn. Med så mycket tid ihop är det ju inte så konstigt att vi ibland tröttnar lite på varandra, även om vi älskar varandra.
Ibland åt vi middag på båten i solnedgången och ibland tog vi middagen med oss till stranden så att barnen kunde fortsätta leka vid vattenkanten.
Idag sprang tvååringen gladeligen tillbaka till förskolan här hemma. Förskolan hade tänkt sig en två veckor lång inskolning men redan på första dagen frågade Lilla G när hon skulle få vara på förskolan själv. Idag sa hon direkt till mig att jag skulle gå och komma tillbaka i eftermiddag. När sexåringen igår blev uppropad på första dagen i förskoleklass flög han upp och gick in från skolgården till klassrummet själv utan att ens vända sig om.
Att bli upphissad i masten var alltid en hit. Killarna älskade det.
Även om jag inte saknat jobb och vardag det minsta medan jag varit borta så är det ändå med glädje och nyfikenhet som jag nu kliver in på kontoret och startar hösten hemma. I helgen hade jag på mig skor i flera timmar för första gången på åtta månader. Tänk, bara en sådan sak. Det gav mig skavsår direkt. Så barfotalivet får fortsätta ett tag till även på kontoret.
Hemmafixbloggen har ju uppdaterats lite då och då medan jag varit borta men jag tog också en lite längre paus än jag först hade tänkt mig, men nu sätter jag igång mer frekvent igen. Och i höst väntar ett riktigt kul förvandlingsprojekt som jag gått och funderat på i flera månader. Om ett par veckor får ni veta mer om det.
Ett par gånger förberedde vi en skattjakt som barnen fick göra. Här har vi förberett en massa små påskägg och gömt på en liten obebodd ö som vi kom till. En annan gång simmade vi i förväg och gömde piratmynt på ett gammalt vrak som stack upp ur vattnet så att killarna sen fick simma dit och leta guldpengar.
Verkar som ni haft ett helt fantastiskt äventyr! Önskar att jag hade tänkt på att göra något liknande innan kidsen började skolan. Kul att se lite bilder och höra dina tankar!