Så här såg det alltså ut när tiden inte räckte till men vi hade en deadline då jag, mina kollegor och våra hyresgäster skulle flytta in.
I slutet av sommaren så berättade jag för några vänner hur jag skulle börja jobba heltid igen, hur mycket jag såg fram emot att få gå till jobbet, jobba och gå därifrån i slutet av dagen. När allt jobb blivit gjort skulle jag riktigt längta efter att få åka och hämta Lilla T på förskolan. Att det skulle bli skönt att få en tydligare uppdelning mellan jobb och fritid och att jobbet skulle innehålla mer tid ihop med vuxna kollegor än lek på golvet och blöjbyten.
Jag berättade också att jag äntligen skulle hinna förbi gymmet, gå och klippa mig första gången på två år, och kanske till och med hinna gå på en massage eller gå till tandläkaren. Det kändes som att jag skulle ha all tid i världen när jag inte längre behövde tillbringa dagarna med att laga mat, stimulera en ettåring, byta blöjor eller behöva klämma in mitt riktiga jobb under kvällar när Lilla T sov eller jag hade uppbackning av min man som kommit hem från sitt jobb. Men vet ni vad? Inget av det där jag hade tänkt att göra har blivit gjort. Och förra veckan avbokade jag en sedan länge inbokad läkartid.
Jag berättade för mina vänner att nu när jag inte längre skulle både jobba och vara föräldraledig så så kändes det lite som att jag skulle gå på semester. Nu skulle jag ju bara göra det ena. Men den där semsterkänslan infann sig inte. Inte ens lite grann.Inte ett endaste uns. Det där fick jag ju i stället äta upp. Flera gånger om.
Anledningen stavas vabb. Vi har tamejtusan varit hemma från förskolan hälften av all tid sedan han började på förskolan. Dessutom skär det ju i hjärtat att se Lilla T sjuk, han som nästan alltid får över fyrtio graders feber. Usch, så ledsamt och vad han (och vi) kämpar.
Ni som hänger med här på bloggen vet ju också att det under sommaren och hösten har varit fullt ös med att få ordning på Nordinarys nya kontor, ”Snickeriet”, som vi totalrenoverat. Och för någon vecka sedan kom alla möbler – lagom till att vardagen fullständigt trasslade ihop sig.
Mina kollegor skulle flytta in och möblerna skruvade ju inte direkt ihop sig av sig själva. Och jag kunde inte klona mig heller. Så då plockade jag fram namnet TaskRunner långt bak i minnet. För ett tag sedan berättade en vän om en tjänst där privatpersoner hjälper andra privatpersoner som inte kan, vill eller hinner skruva ihop möbler eller utföra andra uppgifter relaterade till hemmet. Kanske skulle TaskRunner kunna hjälpa även oss på kontoret, tänkte jag.
Och de blev verkligen räddningen! Vår superhero Kudrat från TaskRunner ryckte in och skruvade ihop skrivbord och skåp och satte upp ett hyllsystem på väggen. Morgonen efter var emballaget borta och möblerna stod på plats, monterade. Som en dröm.
Jag vill verkligen rekommendera TaskRunner om du behöver en hjälpande hand med att till exempel montera Ikeamöbler eller frakta bort lövsäckar från trädgården. Och jag vill slå ett slag för den här typen av tjänster där man hjälps åt generellt. Jag älskar ju till exempel Airbnb och har hyrt ut min lägenhet massor av gånger. Inte för pengarna främst utan för att jag har gillat att ge någon annan en härlig upplevelse av Stockholm genom att bo i en, i mitt tycke, superfin lägenhet. Jag tycker om det kollektiva tänket och delningsekonomin i det hela och tror faktiskt på riktigt att världen blir lite bättre om vi kan hjälpa varandra, bjuda till och dra nytta av varandras kunskaper, tillgångar och kvaliteter.
Så här blev resultatet av förvaringsväggen. Kudrat skruvade ihop skåpet, sågade till bänkskivan och satte upp hyllsystemet. Han skruvade också ihop sex stycken skrivbord som inte syns här. Det här är bara en första, liten förhandskik på hur kontoret ser ut. Snart kommer ni att få se hela förvandlingen från fallfärdigt till fabulous, men än har vi några enstaka lampor, mattor och en och annan krukväxt som ska komma på plats. Håll ut.
Reklamsamarbete: Inlägget presenteras tillsammans med TaskRunner.
