Jag får ofta frågan vad jag jobbar med. Det är inte alltid lätt att svara på eftersom jag gör så många olika saker, men jag gör alltid ett försök att sammanfatta. Jag är utbildad journalist och statsvetare men jag brukar säga att allt det roliga i mitt jobb började med den här rosa cykeln. Jag var reporter på Aftonbladet och i ett reportage en sommar tog jag mig an en gammal rostig cykel och renoverade den steg för steg, målade om den och fixade en blommig cykelkorg till den. Reportaget måste ha uppskattats, för därefter fick jag fortsätta att göra reportage om hemmafix då och då och längs vägen började jag förstå att det som var mitt största intresse på fritiden – att ta mig an och bearbeta gamla saker för att göra hemmet (och livet) härligare – kanske kunde bli något som jag kunde försörja mig på.

Så småningom slutade jag på Aftonbladet och började som redaktionschef för Ernst Kirchsteigers inredningsmagasin som precis skulle starta upp. Ernst och jag delar kärleken till vackra saker med en historia och har båda en stor respekt och förståelse för hur kreativt arbete får oss att må bra. Magasinet jobbade jag med i två år innan jag gick vidare till att jobba med inredningen i Ernsts tv-program.

Parallellt med dessa uppdrag drev jag också Hemmafixbloggen, stylade event i Ikea-varuhus, hade mina egna hemmafixsidor i inredningsmagasin och dagstidningar, medverkade som inredare i morgonsoffor på tv och ja, det flöt helt enkelt på. Och jag fick jobba med händerna och må bra av det till på köpet. Men det har inte varit helt enkelt såklart. Det har varit superläskigt att vara egenföretagare utan någon stor buffert på banken. Att aldrig kunna ringa chefen och sjukanmäla sig, aldrig ta betald semester eller ens veta vilken lön jag kommer att ha nästa månad.

Jag har fått hård kritik av andra hemmafixare när jag behandlat något med fel sorts färg, eller hållit ostadigt i ett tungt verktyg eller sågat lite snett. När jag tar mig an lite större byggprojekt får jag ofta höra att jag som tjej inte ens borde försöka mig på projektet, medan jag själv tänker att det värsta som kan hända är ju att det blir fel och då får jag bara göra om till det blir rätt och bra. Att det inte är så farligt att misslyckas i byggprojekt, att det nästan alltid går att rätta till. Jag har också haft läsare som letat upp min hemadress och hört av sig sent om nätterna om och om igen, kritiserat något hemmafix jag gjort och sen inte kunnat släppa det. 99 procent av all feedback jag får är från läsare som tycker om det jag gör, men som egenföretagare där jag skapar utifrån min personliga smak kan det ibland vara jättesvårt och ledsamt att skaka av sig elaka kommentarer, hur ologisk eller irrelevana de eller personen bakom än är.  Men här är jag nu där just hemmafixet (alltifrån stora byggprojekt till små symaskinsprojekt) är den största delen i min verksamhet och nästa år har mitt egna företag 10 årsjubileum och jag har nyligen startat ytterligare ett bolag – och ett tredje är på gång. Jag har pappa och pappas garage att tacka för min händighet och mitt byggintresse och lusten att skapa med händerna. Det är av pappa som jag har lärt mig att bygga och fixa – och fått modet att pröva mig fram, lära mig själv och göra om och göra rätt utan att ge upp alla gånger det inte blivit helt rätt från början. För så är det ju, ingen kan ju vara färdiglärd och proffsig på första försöket.

Kring hemmafixandet och skapandet har jag idag olika ben i min verksamhet. Jag driver Hemmafixbloggen, gör artiklar och reportage för tidningar och magasin, webb tv-inslag, håller workshops och snart kan jag också avslöja två riktiga drömuppdrag som jag drömt om att få göra ändå sedan jag var barn. Till dess att jag kan berätta mer får ni gärna kika på det här klippet som jag spelade in ihop med Lev & dröm strax innan sommaren.

Facebookgruppen Lev & dröm vill inspirera kvinnor att följa sina drömmar, vilket jag tycker är ett himla roligt initiativ. Därför är jag så glad över att få vara en del av deras material och flöde under ett par veckor framöver och jag hoppas att jag kan inspirera någon. Att få jobba med händerna har ju alltid varit en dröm för mig, men det tog bara lite tid (och en hel journalistik- och statsvetenskapsexamen) innan jag förstod att det var möjligt att försörja mig på det.