Vi ska ut på äventyr!

Ett stort äventyr som vi planerat och drömt om att göra länge.

Två familjer. Fyra barn under sex år och fyra vuxna flyttar ihop på en katamaran och ska segla på varmare breddgrader.

Livförsäkringar är tecknade, segel är reparerade, pysselböcker är packade, filéknivar till den egenfångade tonfisken är inhandlade och sugrören till solnedgångsdrinkarna ligger i att packa-högen här hemma. Snart, snart bär det av.

När jag var ungefär 25 satte jag mig ner och klippte till en massa papperslappar. På lapparna skrev jag ner saker som jag ville göra innan jag blev gammal. Stort som smått. På kort sikt och lång.

Vandra till machu pichu, få barn, ge ut en bok, bo utomlands under föräldraledigheten var några av sakerna jag skrev. En annan var att segla på öppet hav. De där lapparna hamnade i nån burk i nån låda nånstans och flera av sakerna kunde med tiden bockas av, medan andra kanske glömdes bort eller inte kändes lika viktiga allt eftersom. Lapparna glömdes bort.

När två vänner för flera år sedan föreslog att vi tillsammans skulle köpa en segelbåt och ge oss av sa vi ja direkt. Det stod ju redan på min mentala att göra-lista, även om jag just då hade glömt bort drömmarna jag hade skrivit ner några år innan.

Sedan dess har vi drömt, planerat, längtat och till och med råkat tajma att få barn med sex veckors mellanrum så att resan skulle kunna bli av just i år.

När jag i helgen packade ner alla familjens tillhörigheter i kartonger hittade jag lapparna i garaget. Ni som känner mig vet kanske att det jag vill göra, det händer – på ett eller annat sätt. Och så är det. Många av sakerna på lapparna kan jag redan checka av. De har jag njutit av, glatts av och ibland slitit halvt ihjäl mig för att lyckas med. Men jag, det öppna havet och en båt finns kvar som just bara en dröm. Men om två dagar bär det av.

Länge var det osäkert om vi skulle komma iväg, om drömmen skulle kunna bli verklighet. Sedan kom dessutom en pandemi och stängda landsgränser emellan och gjorde det inte lättare. De senaste två åren har jag gått kurser i massor av nödvändiga saker och det har varit miljoner saker att lära sig för en som aldrig förut ens kört en gummibåt. Och ännu fler saker finns fortfarande kvar att lära sig när äventyret väl börjar. Det ser jag fram emot så mycket.

Min främsta anledning till att göra den här resan är att få ett avbrott i vardagen – att stoppa ekorrhjulet. Tiden med små barn bara rusar iväg och vi som föräldrar känner oss nästan alltid slut som artister. Det känns ibland som om vi inte gör annat än att stressa mellan lämningar, jobb, hämtningar och vabb, vabb och mera vabb. Och då är det lätt att faktiskt glömma bort att njuta av och med varandra. Det bästa med hela den här resan ska bli att inte ha några tider att passa, inte ha bråttom vidare till något och att få tid att prata klart med varandra utan att behöva rusa till nästa grej. Och se var samtalen då tar vägen när de inte längre begränsas av tid. Både sådana samtal med barnen och varandra, vi vuxna.

Vi längtar helt enkelt efter mer stressfri och utvilad tid tillsammans, att bara få vara. Förutom det ska det så klart också bli kul med nya upplevelser, annorlunda natur och kultur, möten med människor och förmånen att få bo i värmen. Vi tycker ju mycket om att resa men har inte gjort det de senaste åren på grund av klimat och pandemi.

De närmaste dagarna kommer jag att berätta lite mer om vårt nya liv ombord. Och också om min syn på äventyret i förhållande till klimatet, för det har jag tänkt mycket på.

Skepp ohoj!